Book är tillbaka

JOHN PETER NILSSON hittar en tröst i vardagen Jag blir överraskad när jag ser Max Books nya målningar. De är merföreställande än på många år och lyser av starka färger. Vad har hänt? Är hans tidigare mörka och många gånger undergångsromantiska vision historia? Inte riktigt. Books utgångspunkt har ofta varit ett foto eller videoklipp som sedan omarbetats och omformats genom lager på lager av färg. Nu har han bearbetat förlagorna i datorn och skrivit ut dem på papper för att sedan klistra fast dem på dukar. Men denna gång har han valt att inte abstrahera utgångspunkterna. Förlagorna är datormanipulerade men motiven syns ändå tydligt, trots att de är måleriskt bearbetade. Men vad jag egentligen ser är svårt att avgöra. En målning verkar vara en snapshot från en middagsbjudning, en annan föreställer en porraktris? Eller är det en glamorös Hollywoodstjärna? Eller Marlene Dietrich från 1930-talet? Vi känner igen den gamle Max Book genom frågorna. I hans numera ofta citerade "subestetiska manifest" från början av 1980-talet uttryckte han en vilja att blanda högt och lågt och samtidigt förmedla ett stämningsläge som man kan finna i ingenmanslandet mellan staden och förorten. Det är en medveten vaghet och en flirt med dekadens och melankoli som gjort honom till en av Sveriges mest omhuldade konstnärer de senaste tjugo åren. Utställningstiteln Malstroem de Luxe anknyter just till någonting som både är hotande och glamoröst. Även en målning bär samma titel i vilken en okontrollerbar vattenvirvel möter ett starkt, glittrande ljus. Det är motsatser som möts. Det finns ett sug ner mot den mörka havsbotten, mot det okända, samtidigt som ett upplysande ljus förefaller balansera dragningskraften. Det är närmast en barock vision. Att balansera mellan himmel och helvete, mellan extas och kontroll. Utställningen är något av en comeback för Max Book. Sedan ett par år tillbaka är han professor på Konsthögskolan i Stockholm, och visserligen har han regelbundet haft utställningar men de har mest varit upprepningar av vad han gjort tidigare. Nu tar han delvis ett nytt grepp. Okej, ibland balanserar han på gränsen till kitsch. Men jag tror han gör det medvetet. Det som i förstone verkar uppenbart och tydligt blir efter hand dunkelt och otydligt. Han gör det igenkännbara oigenkännbart, någonting som blir som en tröst i vardagen. Det finns alltid ett mysterium i vardagens rutiner. John Peter Nilsson

Artikel för utskrift

Fler kulturartiklar

Wagners rädsla för kvinnan CLAES WAHLIN ser en Tannhäuser fri från mytologi (2002-04-22) Även kärleken är en pölsa!

GUNDER ANDERSSON