Det ska gå fort när man komponerar

Mikael Strömberg lyssnar på Feldmans hermetiska lugn Knäpper det i elementen? Eller är det ljudet av en sällsynt blomma som vecklar ut sina kronblad? En ton, så händer ingenting, och ingenting, och sedan en dämpad ton i ett isolerat ingenmansland. Det går knappast att beskylla Morton Feldmans musik för att vara överlastad, särskilt i händerna på Mats Persson och Kristine Scholz. Dessa dubbelpianister har en fäbless för udda existenser. Men de spelar smal musik på ett sensationellt brett sätt. Helst hade amerikanen Feldman (1926-1987) blivit bildkonstnär. Helt avgörande blev ett kort möte med tonsättaren Edgar Varése: "Jag hade en lektion för Varése, en enda lektion på gatan. Den varade i en halv minut och gjorde mig till instrumentatör. Han frågade mig: Vad skriver du just nu, Morton? Jag berättade och han sade: - Kom bara ihåg att tänka på den tid musiken behöver för att gå från

scenen, ut till publiken och tillbaka igen." Plötsligt insåg Feldman att musik handlar om HUR man lyssnar. Inte system och kalkyler. Därför hade han fler vänner bland bildkonstnärerna, bland andra Robert Rauschenberg vars målningar i stora drag handlar om att lära-sig-se. Och i Jackson Pollocks sällskap lärde sig Feldman vikten av att befinna sig i målningen, i musikstycket, i tystnaden. "När jag befinner mig i målningen är jag inte medveten om vad jag gör", sa Pollock. Samma slags actionartad passivitet inspirerade Feldman att skriva de mest subtila stråkkvartetter. Han komponerade tillräckligt snabbt för att inte minnas vad han hade komponerat och för att inte frestas ändra vad han skrivit. Favoriten var Mondrian: "Förstår ni Mondrian förstår ni också mig.I början har jag ingenting, till slut har jag allt - precis som Mondrian - i stället för att ha allt i början och ingenting till slut." Feldman behövde ingen ortodox utbildning för att skapa sin musik. Man får en känsla av att allt som låter är ekon av en enda ljudkälla. Tonerna är alltid isolerade, mjukt nyanserade. Musiken lever på gränsen till utslocknande, men det lilla som finns kvar röjer att den Feldmanska inställningen till tomhet är helt fri från rädsla. De isolerade klangerna är lika sorgfälligt utvalda som de enskilda ackorden hos Debussy. De dämpat ekande klangerna och det hermetiska lugnet behöver kanske till och med inte kallas kompositioner, utan stimulans till musikalisk aktivitet. Och i dag hittar vi spår av Feldman lite varstans, till exempel i elektronmusiken, den glesa musiken av Arvo Pärt och i installationsmusiken från Brian Eno och framåt. Nu vore detta trots allt ett ganska introvert cd-album om inte Mats Perssons text var så välskriven och intresseväckande. Eller vad sägs om denna Perssons vassa formulering: "" det är musik som under den mjuka ytan radikalt och kompromisslöst likt en antikropp förnekar och ifrågasätter hela det etablerade och av konventioner och slappa hänsynstaganden förgiftade musiklivet." Död åt musiken. Heja musiken.

Mikael Strömberg

Publicerad: 2002-04-19

                  musik

                  COMPLETE WORKS FOR TWO PIANISTS

                  Morton Feldman

                  piano: Mats Persson och

                  Kristine ScholzAlice Musik (ALCD 024)